Ignorerad, bortglömd och ett sött ansikte är vad man är.
Att ventilera mina kännslor är tabu och blir automatiskt ett lätt byte för lögnare.
jag vill vara älskad, vill att människor ska se upp till en, vill ha ett perfekt liv som alla sociala medier visar.

Då du tar en bild på din goda mat, ler på vertende bild och ha en partner som är "den bästa i världen" med #goals .
Då du ligger och solar på en tropisk strand eller en road trip med dina vänner.

Men nej, då hälften är en lögn.
Sitter egentligen med ett sött ansikte, dricker med vänner på helgerna och vardagen sitter man själv.
Dagarna växlar snabbare än tiden själv, då du inte vet om man har energi till att diska eller gå ut.
Dagar då du inte vet om man kommer vara hyperaktiv eller dagar då du inte har energi till något.
Vännerna kanske inte förstår dig för du är oförutsägbar och orkar inte med dig varesig du ler eller inte.

Trots all skit så ler man och är possitivare en någonsin.
För innerst inne är jag stark.
Har drömmar som alla andra och vill det bästa för dom man älskar.
Man sätter andra före sig själv, för dem som förtjänar att vara glad.
0 fucks om människor man inte träffat för varför respektera någon som ser anorlunda ut!
Jag ser inte ut som normen, viskningar hörs bakom ryggen, människor hatar en då de tycker man är ett hot.
Då jag bara är ett sött ansikte

Men om man inte bryr sig om sitt utseende då är du ful och oälskad.
Med smink och tid man lagt ner så vill alla ha en bit av dig, men ingen respekt får du.
Vem är du egentligen och vad vill du bli. Vem bryr sig och vem gör inte.
Varför ventilera om vad man känner eller ljuga om att man har ett perfekt liv.

Sedan frågar alla, varför så neggativ? Nej jag vet inte - svarar jag med ett leende på läpparna.